Då sitter det liksom lite gegg kvar i halsen, så rösten blir helt konstig, ja ni förstår kanske vad jag menar. Han märker det inte själv, så han fortsätter prata, och det bara krälar i mig när jag hör det. Jag vill liksom harkla åt honom, för han själv inte märker det. Men han är ju en vuxen människa, så han kan jag säga åt "Harkla dig pappa!" och så gör han det, och det fruktansvärt jobbiga ljudet är borta. För jag tycker det är hemskt att höra det där dova slemgurglet i halsen.
På kvällarna och nätterna här hemma kan det hända precis samma sak med Wille. Han har slem i halsen, som sitter fast där, och det låter när han andas. Han ligger i sin säng och sover gott, och jag ligger i min säng bredvid knallavaken och kan inte sova, för i hans hals låter det "grrrruuugglgllleee". Jag vill bara kunna säga "harkla dig Wille". Men han förstår mig inte,
plus, han kan inte. Han vet inte hur man gör. Han har inte lärt sig att harkla sig än.
Tänk att man kan vara så liten så man inte har lärt sig att harkla än. Tänk vad mycket man ska lära sig i sitt liv. Så små saker man inte tänker på. Som att harkla. Det är lite häftigt när man tänker så.
Hej, nu är bambatävlingen hos mig avgjord! Kika in för att se om du vann! Passa på att vara med i mina andra tävlingar också! Dessutom kommer en ny tävling upp på fredag! Ha en fin kväll!
SvaraRadera