Banken

Idag har jag och Magnus varit på banken. Vi tog en nummerlapp, väntade på en välklädd dam som kom och hämtade oss. Sedan satte vi oss vid ett stort skrivbord och helt plötsligt slog det mig, att shit... Detta är nog på riktigt. Eftersom jag gjort detta förr, jag har flyttat ihop, jag har bott med min pojkvän, jag har redan gått igenom detta, så har det inte riktigt känts så big of a deal tidigare.

Men idag när vi satt där, och jag tog Magnus hand samtidigt som bankbruden frågade "Har ni planerat någonting inför pensionssparandet?" så slog det mig att, Oj, Detta är förmodligen IT, denna skånepåg, denna sjukt långa mannen, är mannen i mitt liv.

Det låter så dramatiskt, och självklart har det slagit mig förr att jag vill vara med honom, alltid. Men, det kändes ändå så på riktigt nu. Nu har vi öppnat ett sparkonto och ett bankkonto som vi båda står på. Vi ska spara pengar tillsammans, till vår framtid och vi ska handla saker tillsammans för bådas pengar. Det gjorde jag aldrig med Anders. Vet inte riktigt varför det var detta som fick mig att förstå att det är så på riktigt, men det kändes bara så himla bra allt.

Magnus är den personen som lagar våfflor till mig på morgonen, han kommer in till mitt lilla kontor på kvällarna med en knäckemacka med salami på, som jag 5 minuter tidigare varit sugen på, han frågar mig hur min dag har varit såfort han får chansen. Sitter vi och tittar på tv, så säger han till mig "Berätta någonting roligt" istället för att bry sig om vad det är på Tv:n.

MEN, det är inte bara det som gör det så speciellt. För nu kan jag vara mig själv till 100%. Och för första gången i ett förhållande, så gillar jag den personen jag är. För första gången i ett förhållande känner jag att jag är fullt ärlig, att jag är bra, att jag är värd honom. Han får mig att vilja överraska honom med middag när han kommer hem. Han får mig att vilja mangla hans kallsonger och lägga dom i små högar, han får mig att vilja diska och hålla hemmet fint han får mig att vilja ligga kvar i sängen lite extra på morgonen istället för att rusa upp och sätta på datorn. För när jag har gjort någonting litet, som bara kanske gått ut med soporna eller nått annat enkelt, så uppskattar han det, han uppskattar mig, och han visar det som ingen annan någonsin har visat det för mig förr. På samma sätt som han får mig att tycka om honom, så får han mig att tycka om mig själv. Och i mina ögon är det de som gör detta så speciellt.

Så när Magnus kommer hem ikväll, så vet jag att bland de första sakerna han kommer säga är "Hur har din dag varit?" och han kommer lyssna, och han kommer bry sig, och han kommer pussa mig på munnen och efter det kommer jag fråga honom hur hans dag har varit och jag kommer också lyssna och bry mig. Och det är för mig något väldigt stort.