Snart börjar ett nytt år

Hej. Det var längesedan jag skrev och detta känns ovant och lite konstigt men nu är det dags igen. När jag har mina blogguppehåll så saknar jag alltid känslan av att dela med mig, hur ointressant det än må vara det jag skriver om. Jag gillar att läsa mina gamla inlägg, dels för att se hur livet utvecklas och dels för att själv få minnas vad man gjort, mitt minne är väldigt kort kan man lugnt säga. Jag har försökt mig på flera andra bloggar under åren och alltid tröttnat och det slutar ändå med att jag kommer tillbaka med svansen mellan benen och inser att det är här jag hör hemma. Noonewantsforever heter sidan men i detta fall kanske det inte stämmer, kanske vill jag ha forever, kanske är det därför jag finner mig själv här igen.

Hur som helst så har jag ett mål med mitt skrivande, en utmaning för mig själv skulle man väl kunna säga, och detta känns inte och är garanterat inte första gången jag sätter mål och gör utmaningar för mig själv på detta vis, men detta känns som sista gången jag förmodligen kommer orka med det, annars hamnar jag i träsket för en lång stund framöver! Jag är nämligen i ett träsk känns det som, en grop jag har grävt åt mig själv och jag kommer inte ur den. För varje dag blir gropen djupare och det känns som jag står och stampar och bara gör att sanden under mig försvinner så att jag sakta följer med gropen ner i bott.

Det är min vikt jag pratar om, vad annars. Jag fastnar i onyttiga vanor som gör att jag mår dåligt, vilket leder till ännu sämre val och mer dåliga vanor och detta bara fortsätter och surrar och surrar, i slutändan är det enda jag kan fokusera på mat och vikt vilket gör att jag inte kan njuta av livet när jag väl vill njuta. Ätandet är aldrig någonting trevligt längre, det blir som en besatthet över det hela och jag kan fastna i mönster jag knappt vill berätta om, men det är just därför jag gör detta, för att bearbeta, för att kunna gå vidare, för att kunna krypa upp ur hålet och inte sjunka ända ner.

Jag har gett mig själv ett år nu, ett år med nya vanor, med nya mål, med nya möjligheter och med ny hjälp. Jag har saker att kämpa för och jag vet vart det är jag vill nå. Jag vet att jag har så sjukt mycket att ta tag i, och det känns tufft, det känns som jag inte alls kommer klara det, vilket är ännu tuffare, men jag måste prova. Jag måste ge mig själv en chans.

Första gången jag satsade på att gå ner i vikt var efter förlossningen, jag lyckades gå ner 12 kilo på inte så lång tid och jag var superstolt och kände mig vacker igen som jag inte gjort på länge innan förlossningen. Det höll inte i sig så länge. När jag väl började känna mig bekväm så hade jag 3 kilo kvar till min målvikt, då började det vända. Då var det jul och ledigt, jag gick upp några kilon vilket var helt ok, jag kunde ju ta tag i det igen, men det hände aldrig. De där kilona bara blev fler och fler och fler. Flera gånger tog jag tag i det ordentligt igen, men slutade alltid i bakslag, jag gick inte ner någonting i vikt hur mycket jag än tränade och åt rätt och sedan vart jag sjuk och gick upp det dubbla. Tillslut gav jag upp. Jag provade några gånger även efter jag gett upp vilket jag visste redan innan inte skulle fungera.

Jag känner även tvekan inför denna gång. Det är så lite tro jag har på mig själv. Men jag kan inte vänta i evighet på den där självklara motivation man får efter en förlossning då hela livet har startat ett nytt skede och då man har så mycket energi över så man vet inte vart man ska lägga den. Det kommer inte komma en sån naturlig vändning i mitt liv igen, inte på ett tag i alla fall, inte innan jag har gett mig själv en chans. Detta är min chans, att vända mitt liv på egen hand för att i framtiden alltid kunna lita på min egen förmåga att påverka mina egna val. Denna gången vill jag komma hela vägen in i mål och stanna där!