Buss-Äventyr

Idag var det tänkt att jag skulle till vårdcentralen, jag hade tid kl 14 och för en gång skull var jag ute i god tid. Som de flesta vet är jag lite virrig och tyvärr ofta sen, hur tidigt jag än är ute. Så denna gången hade jag bestämt mig för att absolut inte vara sen! Det hade snöat ordentligt ute och det hade varit i princip omöjligt att ta mig till vårdcentralen på under en timme med min barnvagn (små svängbara hjul i fram). Så jag bestämde mig för att ta bussen. Förvånansvärt nog var jag 10 minuter tidig ut till bussen. Stolt var jag när jag hoppade på bussen, i tid, för att ta mig ner mot stan.

Väl på stan visste jag att jag hade 15 minuter innan bussen skulle gå så jag passade på att handla en julklapp som jag spanat in tidigare. Sedan gick jag till busshållplatsen och där stod det att bussen skulle komma om 1 minut, skumt tänkte jag. Det borde vara 9 minuter kvar. Jag tittade så att det var rätt buss . Nr 25. Stämmer. Wadköping stod med på färdkartan. Stämmer. Ja det verkar vara rätt buss. Ok. Bra. Så jag klev på.

Även fast det bara tar 10 minuter att gå till vårdcentralen från stan, så förstod jag inte att jag satt på fel buss förrän ungefär efter 15 minuter. Jag tänkte att den väl tog massa onödiga småvägar som bussar alltid gör. Men när det stod att näsa hållplats var "backahallen" så förstod jag att jag var på helt fel sida av stan. Suck. Virrig sa jag eller?

Det tog ungefär 10 minuter till att åka till slutet av bussens rutt sedan 25 minuter tillbaka till stan igen. Wille och jag blev riktigt hemmastadda och vinterkläderna, mössan och vantarna åkte av på Wille. Han fick ligga ovanpå sin åkpåse istället för det var en sinnessjuk värme inne på bussen, och Wille är inte så förtjust i värme.

Folk på bussen hade skådat mitt misstag, när jag smugit fram till busschauffören och lite blygt frågat "Går inte denna bussen till Wadköping?" han förklarade att jag åkte med rätt buss, fast åt fel håll. En och en gick de av, mina medresenärer, men jag fick sitta kvar. De log mot mig, medlidande. Wille låg och jollrade i vagnen och tyckte livet var underbart, själv var jag fruktansvärt trött på mig själv som alltid sätter mig i dessa situationer. Skamset!

Bussen började fyllas på med fler och fler folk, alldeles för många kändes det som. Kan det vara lagligt? Jag stod intryckt mellan barnvagnen och ett element som stod på högsta nivån och spred en sjuk värme och svetten bara rann längs med ryggen. Wille blev rödare och rödare, detta bådar inte gott tänkte jag, snart kommer världens vrål, men istället breddes det ut ett otroligt stort leende på Willes lilla mun. Skumt tänkte jag. Sedan förstod jag var som hänt. Det som absolut inte få hända på väldigt små utrymmen med väldigt många folk, där det inte finns något sätt att fly på. Wille bajsade.



Det är ändå min bebis så jag kan hantera lukterna som kommer från honom, men till och med jag hade problem med denna lukt. Värmen i bussen gjorde ju inte saken bättre, bajslukten spred sig som pesten, nästan så man såg ett grönt moln som i tecknade filmer. Folk började vrida och vända på sig. Undra vem som har pruttat. Men när lukten vägrade försvinna så förstod dom att det var min lille. Jag stuvade ner Wille i åkpåsen, för att försöka försluta lukten, men det var för sent, det fanns inget jag kunde göra. Folk började stirra. "oj oj oj, nämen lille Wille, så det kan gå" jag skojade bort det hela. Det var bara att le mot folk för att de skulle förstå att "jag vet att mitt barn har bajsat, det finns bara ingenting jag kan göra åt det nu!" Folk log tillbaka men alla tänkte "GÅ AV MED UNGEN!!!"

Tillslut var vi tillbaka på stan, jag hade fått ringa och avboka min tid på vårdcentralen, 50 kronor kostade det. Suck. Sist jag var på vårdcentralen fick jag 400 kronor i parkeringsböter, nu tog jag bussen. Det gick inge bra det heller.