Förlossningsberättelse Del 2

"Klockan 9.30 bad jag Magnus hämta bilen för nu fixade jag inte detta längre. Jag kunde inte hålla fokus genom värkarna på egen hand. Nu åkte vi in till sjukhuset!...."

Magnus släppte av mig utanför Entrén till sjukhuset och åkte och parkerade bilen. Jag vaggade in och satte mig och väntade i foajén. Där satt det en tant, som tittade medlidande på mig men jag var lugn och hon förstod nog inte att det faktiskt var förlossning på G, jag fick inte en enda värk när jag satt där, och när jag kom och tänka på det, så hade jag inte fått någon värk på väldigt länge nu. Magnus kom tillbaka från bilen och vi åkte hissen upp till förlossningsavdelningen. Där tryckte vi på ringklockan som det står att man ska göra.

Sist vi var där på ultraljud gjorde vi samma sak, och då tog det ca 5 minuter innan någon kom och öppnade dörren och tog hand om oss. "Blir det samma sak när vi är här på riktigt så kommer jag bli galen" sa jag den gången. Det blev samma sak, det tog säkert längre än 5 minuter, eller det var i alla fall så det kändes, men jag blev inte galen. För jag hade fortfarande inte fått en värk. De hade bara avstannat allting.

Sköterskan kom och hämtade oss och tittade undrande på mig. "Hej?" sa hon sen. "Hej, Erika heter jag, jag ringde tidigare, jag ska föda". Det såg ut som hon försökte dölja ett skratt när hon tittade på mig, och såg allting jag och Magnus släpade med oss, det var en stor resväska, kameraväska, handväska och hela kitttet. "Det ser inte ut som du har det så jobbigt" sa hon, och det hade hon väl rätt i. Jag förklarade att jag haft värkar i över 12 timmar och börjar bli väldigt trött och att det bara var från att jag satte mig i bilen och tills nu som värkarna lugnat ner sig och då visade hon oss in i ett rum.

Hon fråga lite frågor och under hela tiden jag satt och besvarade dom fick jag inte en enda värk. Jag började bli irriterad. Så då var det inte på riktigt ändå? Jag hade verkligen ställt in mig på att föda nu! Det enda jag har sagt hela tiden är "Jag tänker inte åka in för tidigt och behöva åka hem!!!!" det var det enda jag tänkte på när jag kämpade mig genom hela natten i fruktansvärda värkar, jag ska inte åka in för tidigt!!! det kändes nästan som jag skulle råka föda i soffan hemma så starka tyckte jag värkarna var. Det är ju inte förrän efteråt som man kan titta tillbaka och skratta åt värkarna man tyckte var "illa". Dom värkarna går ju inte ens att jämföra med de riktiga värkarna. Det är som att jämföra Atlanten med Vättern. (oj vilken bra jämförelse, tummen upp).

Hur som helst så skulle sköterskan ta mitt blodtryck och sedan sätta på mig CTG-maskinen. Hon tog fram den där saken dom sätter på armen, och detta kan jag inte förstå, men hon visste inte hur man satte på den! Hon satte på den åt fel håll och upp och ned, så den bara gled ner, för kardborrebandet som egentligen ska fästa ihop bandet, skav mot min arm istället. Då blev jag lite orolig. Ska denna tjejen förlösa mig? hon som inte ens kan sätta på ett blodtrycksband, då kan det lika gärna va!