För ett år sedan var jag så här trött! (se
bild) Då hade jag precis klarat av att springa 5 km för första gången
på flera flera flera år. Jag var helt slut. Kände inte ens mina ben i
slutet. Syrran fick vänta in mig och kroka arm med mig i slutet, vi
sprang över mållinjen arm i arm och där stod Pappa och tog emot oss med
öppen famn. Det var en härlig känsla. Efter loppet sprang jag några 5 km
rundor till, men sedan blev det höst och det hela dog ut. Nu börjar
säsongen igen och ikväll tog jag min första runda. Jag hade siktet på
2.5 km, men klarade till och med 3 km. Jag fick stanna och gå lite på
mitten för mina lungor höll på att brännas sönder, sedan fick jag stanna
och ge vägbeskrivning till några som avbröt mig mitt inne i “andra
andningen” för att de inte kunde hitta till Lidl. Suck. Men jag är nöjd
ändå. Nu kör jag igång igen. Så otroligt skoj!
Syrran visar med en härlig gest hur hon fick Zick-Zacka sig förbi ett gäng pensionärer som tog upp hela vägen. Haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
*Tack för att du kommenterar!
*Mejla mig - Erikawilhelmsson@hotmail.com
*Lägg till mig på Bloglovin så du inte missar något
*Glöm inte E-post om du deltar i en tävling!
*Har du en fråga? Ställ den i Bloggsvar