Magen Vecka för Vecka

Satt och tittade igenom gamla bilder och hittade kollaget på magen. Det händer faktiskt att jag saknar den där stora kulan även fast jag i slutet självklart tyckte det var sjukt jobbigt och att jag inte förstod alls hur jag skulle kunna komma att sakna den. Men här sitter jag och saknar magen. Men jag ju självklart fått världens bästa grabb så trots den jobbiga väntan var det ju värt det!! Inatt vaknade han konstig nog mitt i natten och vägrade somna om, det har inte hänt på väldigt länge. Det slutade med att jag fick vagga honom till sömns i min famn i soffan. Han somnade där, på min mage. Och jag fick snosa lite bebis. Bästa som finns. Nu börjar faktiskt kroppen ställa in sig på att bli redo för ett till barn det märks. Kvinnliga hormoner och allt det där säkert. Men än är inte psyket redo. Det dröjer nog några år :)

1 år sedan

Så för exakt ett år sedan vaknade jag kl 11 på morgonen. Magnus kom in och lade sig bredvid mig i sängen och vi låg och pratade lite. Sen kände jag hur det vred sig i magen och smärtan höll i sig ett tag. "Det där kändes nästan som en värk" sa jag till Magnus. Jag hade ju aldrig känt en värk så jag hade ingen aning om hur det skulle kännas, men om jag skulle gissa så var det så jag trodde det skulle kännas. Tio minuter senare kom en till och sen en till. Hela dagen gick jag med värkar, ni som läste bloggen kunde följa hur min värkkurva såg ut. Nu vill jag inte att ni ska bli förvirrade och tro att detta på något sätt är ett inlägg i att Wille fyller år idag, för nejnej, han fyller inte år förrän på Fredag. Men det var idag, för ett år sedan som värkarna började. Det jag ville ta upp var om detta fantastiska träd.

Igår när jag var ute och gick med Wille och vagnen så gick jag förbi det där trädet, samma träd som på bilden ovanför. Den bilden jag tog bara några dagar innan förlossningen. Då kände jag det igen, som en molande värk i underlivet, och hela dagen igår hade jag kvar den. Det kändes nästan som jag skulle gå igenom allt igen. Det var som att kroppen mindes någonting jag själv nästasn glömt. Detta röda träd, fick plötsligt en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Detta träd fick mig att minnas min förlossning och den märkliga känslan av att lämna ett liv bakom sig och träda in i ett nytt liv, med ett nytt liv i famnen.

Förlossningsberättelse Del 4

Jag hade helt glömt av min förlossningsberättelse.
Men bättre sent än aldrig.
Hann tyvärr inte uppdatera så mycket idag men jag lovar att nästa uppdatering inte alls kommer dröja lika länge!!

Del 1
Del 2
Del 3
 
-"Barnmorskan grävde sig in och sedan tittade hon förvånat på mig. "Men Erika? Du är ju öppen 3 cm och livmodertappen är helt utplånad, det kommer bli bebis idag!"

Från att vara säker på att jag skulle få åka hem blev det plötsligt verklighet att nu var det dags. Dagen som vi väntat på så länge var äntligen här. Över en vecka försenad, men nu ska vi äntligen bli föräldrar. Vilken underbar känsla det var. Jag slipper åka hem. Det var otroligt lugnande och jag slappnade direkt av i hela kroppen och då började dom igen, värkarna. Välkomnande var dom. Nu visste jag ju att det inte bara var inbillning, detta är på riktigt och därför var värkarna inte i onödan. Dessa värkar är bra värkar och välkommen hit smärta, jag skiter i dig!

Tre timmar senare kom barnmorskan in för att kontrollera hur det gick för mig. Nu kommer snart dom in med alla underbara mediciner som gör att den värsta smärtan försvinner tänkte jag. Sedan inom några timmar kommer vi vara föräldrar. Så naiv var jag. Jag hade öppnat mig ännu 1-2 cm och hon sa att det gick i bra fart. Värkarna kändes mer nu än innan men fortfarande väldigt kontrollerbara. Jag tänkte ändå att jag ville veta lite kring mina alternativ och frågade henne vilken typ av smärtlindring jag kunde få. "Jag kan gå och hämta en alvedon till dig om du vill?". -Skämtar hon? tänkte jag. En alvedon? En alvedon hjälper inte ens mot min mensvärk. Hur i hela friden ska den kunna hjälpa mot detta? "Vill du att jag värmer några rispåsar till dig?" -Rispåsar?? Nej nu måste hon verkligen skämta. Efter lite tjat fick jag testa en så kallad TENS-maskin som jag hört så mycket snack om. Detta hade jag fått rekommenderat av flera stycken innan förlossningen och tänkte att det inte kunde skada att testa. Men det kunde det.

Jag berättade för barnmorskan att jag var rädd för stötar, så att hon skulle ta det försiktigt. "Jag tar det så försiktigt det bara går" försäkrade hon mig medan hon satte på de strömförande lapparna. Sedan skulle hon sakta sätta på strömmen och öka försiktigt. Så gick det inte riktigt till. Maskinen var inställd på personen som haft den innan mig, på väldigt hög inställning alltså!! En ordentlig kyss fick jag och vilken chock! Det var nästan så Wille flög ut ur mig där och då. Det hade iofs gjort saker lite lättare :)

Efter ytterligare tre timmar kom barnmorskan in och undersökte mig igen. Denna gången hade jag öppnat mig till 6 cm och lustgasen var min. Den hade jag längtat efter ända sedan första värken och nu äntligen får jag ta den. Den hjälpte direkt. Jag kände mig avslappnad. Lätt och ledig. Man skulle nästan kunna kalla mig hög. Tensen hjälpte tyvärr inte. Snarare tvärtom. Jag tyckte smärtan var svårare att kontrollera när elektriciteten for genom min kropp. Jag tappade koncentrationen och det kittlade och sprakade i ryggen. Obehagligt. Jag stängde av tensen. Jag trivs bättre så här, när jag kan sitta på min pilatesboll, i lugn och ro, och dofta på lustgasen :)

Men vad gör man när man är på förlossningen och allting helt plötsligt känns väldigt lätt och skönt? ..........Facebook.

Skrivet på förlossningen. 6 timmar innan Wille Föddes.

 

Gravid med Wille, vecka för vecka

Jag har länge haft det på att göra listan att göra ett vecka för vecka kollage med gravidbilderna. Det har bara inte blivit av. Men nu fick jag äntligen tummen ur röva. Synd att jag bara tog massa fula iphone bilder hela tiden. Men så blev det när man hade alldeles för mycket fritid!! :)

Förlossningsberättelse Del 3

Då blev jag lite orolig. Ska denna tjejen förlösa mig? hon som inte ens kan sätta på ett blodtrycksband, då kan det lika gärna va!

Tillslut lyckades hon få allt på plats och jag fick sitta på britsen med CTG-maskin kopplad till magen. Där fick jag sitta i 30 minuter för att de skulle kontrollera mina värkar för att se om förlossningen var på gång eller inte. Ingenting hände. Där satt vi. Väskan är packad och står där, paradisasken som jag får öppna när förlossningen startar skriker åt mig *öppna mig, öppna mig*, magnus har satt sig till rätta i den sköna fotöljen och har tagit ledigt, han har ringt till sin avdelning (En trappa ner) och berättat att nu ska han bli pappa! Men fortfarande hände ingenting!


Det glada hjärtat slog med sån kraft, det var skönt att se och höra. Så att man visste att ingenting var fel även fast allting plötsligt hade avstannat. Men personen som knappt kunde sätta på en blodtrycksmaskin var nog inte så haj på detta med CTG maskiner heller, hon hade satt det alldeles för löst och förmodligen på fel ställe, så hjärtat slutade slå hela tiden. Det registrerades ingenting. Jag visste att det var för att maskinen satt fel, men det var ändå lite nervöst. Tänk om hjärtat faktiskt skulle sluta slå på riktigt. Är det någon som kommer lägga märke till det då?

Efter 30 minuter på britsen med bara fyra oregelbundna värkar som knappt kändes, tyckte barnmorskan att det var tid för oss att åka hem. Det blir ingen förlossning. Jag är en hispig första gångs föderska som överdrivit min smärta och åkt in i onödan, som så många andra. Det var så hon såg på mig. Med ett lätt suckande sa hon "Men vi kan väl göra en undersökning för att se lite vad som hänt om ni nu vill". Jag ville helst inte, skulle det ändå inte bli någon förlossning, vad ska hon dit och göra då? Jag hatar gyn-undersökningar, och undviker dom ifall det går. Men Magnus insisterade på att vi absolut skulle göra undersökningen, lika bra att veta om ingenting har hänt, då kanske han kan gå tillbaka till jobbet.

Det var iskallt i rummet, och där låg jag utan underbyxor och skulle bli undersökt helt i onödan! Jag frös jätte mycket och skakade i hela kroppen. Jag som redan var irriterad också. Typiskt. Barnmorskan grävde sig in och sedan tittade hon förvånat på mig. "Men Erika? Du är ju öppen 3 cm och livmodertappen är helt utplånad, det kommer bli bebis idag!"

Förlossningsberättelse Del 2

"Klockan 9.30 bad jag Magnus hämta bilen för nu fixade jag inte detta längre. Jag kunde inte hålla fokus genom värkarna på egen hand. Nu åkte vi in till sjukhuset!...."

Magnus släppte av mig utanför Entrén till sjukhuset och åkte och parkerade bilen. Jag vaggade in och satte mig och väntade i foajén. Där satt det en tant, som tittade medlidande på mig men jag var lugn och hon förstod nog inte att det faktiskt var förlossning på G, jag fick inte en enda värk när jag satt där, och när jag kom och tänka på det, så hade jag inte fått någon värk på väldigt länge nu. Magnus kom tillbaka från bilen och vi åkte hissen upp till förlossningsavdelningen. Där tryckte vi på ringklockan som det står att man ska göra.

Sist vi var där på ultraljud gjorde vi samma sak, och då tog det ca 5 minuter innan någon kom och öppnade dörren och tog hand om oss. "Blir det samma sak när vi är här på riktigt så kommer jag bli galen" sa jag den gången. Det blev samma sak, det tog säkert längre än 5 minuter, eller det var i alla fall så det kändes, men jag blev inte galen. För jag hade fortfarande inte fått en värk. De hade bara avstannat allting.

Sköterskan kom och hämtade oss och tittade undrande på mig. "Hej?" sa hon sen. "Hej, Erika heter jag, jag ringde tidigare, jag ska föda". Det såg ut som hon försökte dölja ett skratt när hon tittade på mig, och såg allting jag och Magnus släpade med oss, det var en stor resväska, kameraväska, handväska och hela kitttet. "Det ser inte ut som du har det så jobbigt" sa hon, och det hade hon väl rätt i. Jag förklarade att jag haft värkar i över 12 timmar och börjar bli väldigt trött och att det bara var från att jag satte mig i bilen och tills nu som värkarna lugnat ner sig och då visade hon oss in i ett rum.

Hon fråga lite frågor och under hela tiden jag satt och besvarade dom fick jag inte en enda värk. Jag började bli irriterad. Så då var det inte på riktigt ändå? Jag hade verkligen ställt in mig på att föda nu! Det enda jag har sagt hela tiden är "Jag tänker inte åka in för tidigt och behöva åka hem!!!!" det var det enda jag tänkte på när jag kämpade mig genom hela natten i fruktansvärda värkar, jag ska inte åka in för tidigt!!! det kändes nästan som jag skulle råka föda i soffan hemma så starka tyckte jag värkarna var. Det är ju inte förrän efteråt som man kan titta tillbaka och skratta åt värkarna man tyckte var "illa". Dom värkarna går ju inte ens att jämföra med de riktiga värkarna. Det är som att jämföra Atlanten med Vättern. (oj vilken bra jämförelse, tummen upp).

Hur som helst så skulle sköterskan ta mitt blodtryck och sedan sätta på mig CTG-maskinen. Hon tog fram den där saken dom sätter på armen, och detta kan jag inte förstå, men hon visste inte hur man satte på den! Hon satte på den åt fel håll och upp och ned, så den bara gled ner, för kardborrebandet som egentligen ska fästa ihop bandet, skav mot min arm istället. Då blev jag lite orolig. Ska denna tjejen förlösa mig? hon som inte ens kan sätta på ett blodtrycksband, då kan det lika gärna va!

Förlossningsberättelse Del 1

Klockan var 10.30 på morgonen och jag började vakna till. Jag brukar sova till 13 men denna dag hade jag bestämt mig att vända tillbaka dygnet lite, eftersom förlossningen kan komma igång när som helst och jag hade fått för mig att den förmodligen skulle komma igång mitt i natten. Jag ville att den natten skulle vara samma natt för mig som den är för Mange. Så vi skulle ligga i fas. Jag hade alltså bara sovit 6 timmar ungefär på natten.

Jag och Magnus låg och pratade i sängen när jag plötsligt kände någonting som liknade en värk. Jag kände direkt att förmodligen är detta en värk, det stämde överens med det jag har hört. Det började som molande mensvärk som blev värre och gick ner mot ryggen och höll i sig ungefär 40 sekunder. "Jag tror jag fick en värk" säger jag. Vi reagerade inte så mycket över det. Fortsatte prata om det vi nu pratade om. 5 minuter senare kom det igen. Samma känsla. "Om det kommer igen om 5 minuter så är det nog värkar" säger jag då. Vi leker ABC leken med Tema-Artister. 5 minuter på pricken kommer det ännu en värk.

Värkarna fortsätter att komma såhär hela dagen. De blir varken värre eller tätare. De håller sig på som minst 5 minuter mellan värkarna. Jag blir aldrig direkt nervös och känner aldrig att det är på riktigt. Magnus är på jobbet och jag känner inte för att ringa hem honom. Jag ringde och beställde en pizza eftersom jag kände att det kanske skulle bli förlossning inatt och jag behövde ha Energi, jag orkade inte stå och laga mat med värkar.

Klockan 23 på kvällen. Haft värkar i 12 timmar. Jag kunde fortfarande kontrollera värkarna. Satt fortfarande och bloggade och mejlade och tittade på tv. Magnus gick och lade sig.
Jag började bli trött och bestämde mig för att också lägga mig. Men det var då det började på riktigt. När jag lade mig ner och tog det lugnt. Värkarna sa ifrån, blev flera snäpp värre, och gjorde det omöjligt att ligga ner. Jag tog täcket och gick ut i vardagsrummet. Försökte sova sittandes i soffan. Jag somnade väl till mellan värkarna, det minns jag inte, men tydligen gjorde jag det för det kändes som jag hade en enda låååång värk, men när jag väl var vaken och klockade värkarna så var det som minst 3 minuter mellan. Det var nu jag började hallucinera om den sura gubben i kostym och den lilla flickan i hello kitty kläder. Det var väl mitt sätt att hantera värkarna just då. Klockan blev 04 och värkarna bestämde sig för att bli snäppet värre igen. Nu kunde jag absolut inte somna till mellan en värk. Jag var för rädd för att vakna i en värk och helt tappat fokus. Nu behövde jag nämligen verkligen fokusera och andas genom värkarna. Jag väckte Magnus som ringde till jobbet och sa att det förmodligen var förlossning på G att han inte kunde jobba. Sedan låg vi i soffan och klockade värkar i 30 minuter. De kom aldrig med mindre än 5 minuters mellanrum så Magnus gick och lade sig igen. Jag satte på mig morgonrocken, satte mig på min pilatesboll och började rulla höfterna. Där satt jag, i 2-3 timmar och rullade och rullade.

Magnus gick upp klockan 8 och vi åt frukost. Klockan 9 tog värkarna ett snäpp igen. Nu hittade jag ingen ro på pilatesbollen längre, jag började bli så trött i huvudet så jag inte kunde hålla balansen och ingenting var i rätt höjd för mig att luta mig mot. Jag fick stå upp och vagga mig genom värkarna. "Det börjar bli väldigt jobbigt nu" minns jag att jag sa. Jag minns också att Magnus såg rätt så nervös ut. Vi båda förstod att shit, det kommer nog bli förlossning idag.
Klockan 9.30 bad jag Magnus hämta bilen för nu fixade jag inte detta längre. Jag kunde inte hålla fokus genom värkarna på egen hand. Nu åkte vi in till sjukhuset!

Nu åker vi

Nu åker vi in :) Innan var det 2-3 minuter mellan värkarna, men nu har det stigit till 4-6 men nu gör dom sjukt mycket ondare också och varar längre. Så nu har vi bestämt oss för att åka in till förlossningen och se whats going on. Jag uppdaterar självklart så fort jag får chans.

Spännande!!! :)
//Erika, kanske snart Mamma!!!

Min röda pilatesboll

Värkarna hade visst inte gett sig, precis när jag tryckte på "publicera inlägg" kom en till värk, och kraftigaste av dem alla. Sen efter det har det fortsatt. 4-5 minuter mellan värkarna hela natten. Jag har försökt sova och jag har fått lite vila mellan vissa värkar..som en feberyra har det känts. Jag har 2 olika sorters värkar. 1 snäll värk, då ser jag en liten flicka framför mig i hello kitty kläder och en ballong som skuttar fram, och 1 ond värk, då ser jag en lång man i mörka kostymkläder och en portfölj som går stressigt fram, han har bråttom och är arg. Hur sjukt är inte detta? Magnus säger att det känns tryggt att veta att jag är konstig redan innan lustgasen :) Magnus har i alla fall sovit en del, så en av oss är pigg om det nu skulle bli så att vi får bli föräldrar snart. Just nu känns det i alla fall som "Vad har jag gett mig in på" och jag vill bara att det antingen ska bli värre eller lägga av, för det här med jävliga värkar fast bara var 4-5 minut i flera flera timmar, det får gärna sluta nu. Om någonting mer händer så försöker jag självklart uppdatera. Just nu sitter jag på min stora röda pilatesboll framför datorn och rullar höfterna i varje värk, tro det eller ej så hjälper det faktiskt lite. Men jag börjar bli rätt trött och sliten känner jag. Nu vill jag föda barn eller sova. Kom igen nu kropp, VÄLJ!

zzzzz

Nu går jag och försöker sova. Värkarna har börjat ge sig igen. Tyyyyypiskt. Att detta ska vara så jädra fram och tillbaka trodde jag inte. Jag lovar att skriva om värkarna börjar igen och om vi åker in till förlossningen. Men än så länge är vi hemma, och mår bra, och sover.

Hörs snart! :)

Aj aj igen då

Ja då får jag väl uppdatera er igen. Innan 00.00 lovade jag ju att ge rapport. Mina värkar har faktiskt satt fart igen, och denna gången känns de lite värre än de gjorde innan. Det är ju positivt:) Nu är Magnus hemma också, så nu är det lugna luckan här hemma. Iofs så jobbar han ju på sjukhuset så även fast jag skulle behövt åkt in akut så finns han ju redan där framme, det känns tryggt. Skulle det bli akut här hemma, så är han ju ändå sjukvårdsutbildad och skulle kunna förslösa ungen i köket om det vore panik, man kan använda en sån där påsförslutare som pijang till navelsträngen säger Magnus :) Men nu sitter vi i alla fall och klockar värkar, och nu tänker jag hoppa in i duschen. Ifall ifall liksom.

Falskt Alarm

Tror inte det händer mer idag. Så ni behöver inte vara orolig för min skull. Värkarna har börjat ge sig. De har hållt på sen klockan 11 imorse. Som minst 4 minuter mellan värkarna. Men de är uppe på 30 minuter nu och kommer förmodligen klinga av helt. Jag väntar någon dag till säger Wille. Han försökte, men vågade inte riktigt. Det gör inget säger Mamma, men imorgon får du nog ta å komma.

Aj aj

Jag lovade att jag inte skulle glömma av att uppdatera er, och det tänker jag självklart hålla. Just nu sitter jag och klockar värkar. Jag känner mig sjukt lugn över att jag faktiskt sitter och just klockar värkar, och jag sitter fortfarande och svarar på mejl och pysslar med bloggen.
Det slog mig precis att det kanske är nu som man ska duscha? Packa det sista till BB-väskan? Äta? Sova? eller sånt. Men det känns som jag väntat på förlossningen så länge, så att jag har fått för mig att den inte kommer komma. Därför tar jag väl inte direkt detta med värkarna på så stort allvar. Det kommer ju ändå inte bli nått.

Men nu vet ni i alla fall hur det ligger till. Jag har ungefär 20 minuter mellan värkarna, som varar mellan 50.sek till 1.15.min. Jag uppdaterar lite senare om det har gett sig. Hör ni inget mer från mig idag är jag kanske på förlossningen, så ni behöver inte ringa och kolla!! Annars kommer jag garanterat uppdatera!! Uppdatering innan klockan 00 kommer!

Mage vecka 42

Barnmorskan

Min annars rätt bittra och bestämda barnmorska var idag på strålande humör. Det var hon faktiskt förra besöket också när jag tänker på det. Men idag var hon på ännu mer strålande humör. Alla mina prover visade på bra värden så det känns ju skönt. Det är som sagt en liten jätte där inne. Jag hade vuxit ännu mer och ligger på hela 41 cm!!! Hon klämde på magen och sa "Ja det är ju väldigt välfyllt här inne, och det är ju väldigt mycket barn" Hon blev orolig för min skull, just för att jag ska behöva klämma ut denna enorma klump så hon ringde in till specialistmödravården för att fixa en tid till mig där inne. De ville inte att jag skulle komma förrän på Måndag, men hon lyckades tjata sig till en tid på Fredag. Så på Fredag ska vi på överburenhetskontroll och göra en viktuppskattning så vi får veta exakt hur stor denna bjässe är. Min barnmorska tyckte att jag och Magnus skulle spela mer oroliga och upprörda än vad vi egentligen är också, så att dom ska försöka få igång detta tidigare än vad dom nog egentligen vill, så inte bebisen växer något mer nu. Hon sa att de kanske till och med sätter igång oss på Fredagen efter mötet om det nu skulle visa sig att han är så stor som vi oroar oss över.

Så i helgen blir vi förmodligen föräldrar, om det inte sätter igång av sig själv.
Shit shit shit.

Varning

VARING FÖR SNUSKIGT INLÄGG

Jag har snuva "Där nere". Det låter konstigt. Det är konstigt. Snuskigt rent utav. Men jag har gått och blivit förkyld i de undre kretsarna skulle man kunna tro. Men det är inget konstigt, inget är konstigt när man är gravid, det är normalt nu innan förlossningen. Min slempropp har liksom börjat ge sig. Men inte sådär fint som några andras har gjort, så att liksom hela lossnat på en och samma gång, och sen någon timme efter går vattnet, och sen någon timme efter det kommer värkarna och sen någon timme efter det får dom bebis...osv...osv...

Nä, jag har fått snuva där nere helt enkelt och min slempropp kommer liksom lite då och då, i härligt lös rinnande konsistens, grön/gula slemflytningar. Jag trodde inte jag kunde bli så mycket äckligare än vad jag var. Men jag slutar aldrig förvåna mig själv.

Ni får ursäkta men nu ska jag gå och snyta musen.

Vad är det som händer?

Jag förstår inte riktigt vad det är som händer. Jag har väl aldrig varit 100% säker i min kropp, eller i min självkänsla ska man väl säga. Ska jag lägga ut någon bild på mig själv eller liknande så har jag alltid granskat kortet in i det minsta innan jag lägger upp eller skickar det till någon. Jag kan inte bajsa när andra personer är i samma hus som mig och jag kan absolut inte gå på offentliga toaletter. Jag är nog väldigt pryd egentligen även fast min personlighet skriker oprydhet. Men det är för att jag pratar öppet om allt och ingenting hit och dit, men inte när det kommer till ja, det där ofräsha med ens kropp helt enkelt. Varför ska man prata öppet om sånt?

Men nu när man är gravid. Då är ingenting hysch hysch. Igår pratade jag med en killkompis. Vi pratade om att det går segt, min graviditet, att jag borde föda snart, och att jag i värsta fall borde ta till sex som hjälpmedel för att få ut ungen. "Färdknäppen" har ni väl alla hört talas om? Då sa jag "Det är inte direkt så man känner för att ha sex när man är så sjukt äcklig". Jag fick till svar "Det är nog bara du som tycker att du är äcklig" och där och då hade jag i mitt vanliga jag kanske sagt "ja du har kanske rätt" men inte nu, inte nu när man är gravid...Nej då. Jag skrev en kortare Novell till honom och förklarade ALLT som är äckligt med mig, nu när jag är gravid.

Det blev tyst en stund. Sedan skrev han. "Jaha, okej då, det var väl kanske värre än jag trodde"
Sedan sa vi inget mer den kvällen. Det räckte liksom, och jag har inga problem att prata om det. Jag skulle kunna skriva det här i bloggen till och med, helt öppet om hemorrojder och flytningar. Nu tror jag ju inte intresset för dessa ämnen är så stora. Men så ni vet. Vill ni att jag pratar om allt äckligt som faktiskt händer med kroppen när man är gravid så tar jag gärna upp ämnet. Personligt och ärligt :)

Andra planer

Idag hade jag och Sofie bestämt dejt på förlossningen. Det verkade ju bestämt som att hon skulle hålla vad hon lovat när jag fick ett sms igår kväll som löd typ såhär "Nu gick slemproppen kan ja lova, det är slem överallt med blod i". Detta kanske inte för er låter så lockande, men när jag fick det där smset så såg jag slemmet framför mig, och jag blev så avundsjuk. Jag vill också att det ska rinna en pöl slem ur mig. Låter det konstigt? Det enda som kom ur mig när en bit av min slempropp lossnade såg ut som en större variant av en snorkråka. Kul. Så Sofie. Raincheck på förlossningsdejten ok? Det blir ingen förlossning idag heller för min del. Men vad sägs om imorgon? Ska vi säga så?

Magen vecka 41

Det blev ett till inlägg på magen, och det blir förmodligen även ett till. SUCK!!
Redan på söndag går jag in i en till ny vecka, jag är bara väldigt sen ute med denna bild.
Så kanske blir det då Magen vecka 42 bild också, det skulle jag gärna slippa! Usch.
Men visst börjar den hänga lite eller? Ser det inte ut som han vill komma ut? Vad säger ni? Ni som kan!

Slämpröpp

Tjohooooo. Ett framsteg!! Någonting att vara glad över. Nu har det hänt!! Nu har jag också ett bevis på att NÅGON gång inom de närmsta 2 veckorna kommer jag föda!! Men just ja? Det visste jag ju redan? Åh. Typiskt.

En liten pytte ytte bytte bit av slemproppen har nämligen lossnat. När slemproppen lossnat helt brukar det inte dröja mer än 10-12 dagar innan förlossningen sätter igång. Nu är jag ju redan 4 dagar över tiden. Plus att inte ens hela slemproppen gick. Så detta hjälpte mig ju inte direkt någonting. Men aja. Nu har nått hänt i alla fall.
Om jag nu inte inbillade mig.

Jag och Sofie har bestämt träff på förlossningen på Lördag. Skulle ju kännas elakt om jag missade det, så nu ska jag sätta mig på toan och försöka klämma ut resten av pröppa så ses vi i Aulan sen.