Igår gjorde jag det otänkbara. Jag lämnade lägenheten utan min bebis. Det gjorde jag i lördags också, fast det var bara 20 minuter när jag följde rose-marie till tåget. Men igår lämnade jag honom flera timmar för första gången. Det var blandade känslor. Det var skönt att vara Bara jag, inte mamma Erika, utan bara Erika. Det var skönt att få slappna av lite, men det var också det som var svårt att göra. Jag försökte verkligen slappna av, och jag tycker ändå att jag lyckades ganska bra för att vara första gången. Men det klart att det aldrig riktigt kommer bli som förr. Helst av allt ville jag ju prata om Wille, visa upp Wille, tänka på Wille, jag ville HEM till Wille.
Vi var på musikquiz på Harrys, som var dundersvårt. 17 rätt av 43 möjliga hade vi. Kändes ju lagom kul :) Jag träffade några gamla kollegor, och gamla bekanta, som jag inte träffat sedan innan Wille. Det skumma var att krog-världen står ju alltid still. Samma saker diskuteras nu som innan jag gick på mammaledighet. Det kändes som om ingenting var förändrat och där sitter jag och har precis blivit mamma, världens grej! och så känner jag mig jobbig och töntig, om jag pratar om det. Vilket är det mest självklara och naturliga för mig att göra just nu. Konstant tänka och prata om min son. Det gör väl alla nyblivna föräldrar?
Jag träffade en gammal bekant som även var stamgäst hos mig innan. "Åh fan är du ute Erika, ska inte du jobba?" säger han (jag brukar nämligen jobba som croupier på stället vi var på). "Um nä, jag är mammaledig" sa jag. "Jaså? Va? Har du fått barn?". Samma sak gällde ägaren på krogen. Den personen har jag suttit och räknat pengar med flera gånger i månaden, från att jag blev gravid till att jag var i 7 månaden. Personen blev helt chockad över att jag säger att jag blivit mamma. Det verkar inte som om folk inte direkt reagerat på att jag har varit gravid i 9 månader, och att jag nu varit borta i 4 månader. Är inte det lite läskigt? Jag menar. Jag var ändå rätt så stor. Hur kan man Missa detta??
