Försvunna tider

Så det märks att vår lilla kille snart ska fylla ett år. Det är som om någon har satt på ljusknappen. Plötsligt förstår han så mycket! Den lilla bebisen har gått och blivit en människa, en grabb, en pojke som busar och gömmer sig, leker och stojjar. Han förstår mycket av vad jag säger, och han har börjat visa att han gör det.

När vi äter har jag alltid innan frågat "Var det gott?" när han får första tuggan. Jag antar att det är många som gör det :) Innan har Wille bara skrattat, eller kanske grimaserat beroende på hur det smakar, men imorse sa han "mmm" som ett jakande svar på min fråga. Chockad blev jag, och ville testa om det var mig han svarade eller om det bara råkade bli så. Jag tog en bit macka och gav honom med skinka på, och sa sedan "Det var gott va?". "Mmmm" svarade Wille igen och log. Åh min lilla grabb ger mig respons. Vad det känns härligt!

Efter frukosten blev det lekstund inne i vardagsrummet, Wille gjorde som vanligt, slängde sig upp i soffan och började klättra och krypa omkring. Orolig är man att han ska falla ner framåt, för det var på det sättet han försökte komma ner innan. Slänga sig över kanten med huvudet före. Där stod man som någon slags målvakt för att få tag på honom vart han nu bestämde sig för att hamna. Men nu vänder han sig smidigt och dinglar ner med sina små fötter innan. Det känns skönt att han börjar lägga ihop ett plus ett, och förstår att han kan skada sig mer än han gjorde innan. Det gör mitt jobb lite lättare :)

Jag tycker att bebistiden har varit mysig på många sätt och vis, jag tycker det är tråkigt att jag inte kunde amma längre än jag gjorde (Han fick sylvassa tänder när han var 3 månader), jag tycker det är tråkigt att jag inte kunde hålla honom mer än jag kunde (Han vägde 7.5 kg när han var 1 månad), min rygg klarade helt enkelt inte av det. Allt det där skriker mitt hjärta efter på något vis, nu när han blir större. Men det är så mycket annat som kompenserar det hela. Som nu kan Wille krypa fram till mig och lägga ner huvudet i mitt knä, jag klappar försiktigt på det, och när jag har klappat några gånger så tar han upp huvudet igen, och säger "Täää" (Tack) och kryper sedan därifrån. Det slår faktiskt amningen :)