Nu är dagen här, den
dagen min bebis inte längre är en bebis. Dagen man både längtat efter
men också fruktat. Hur ska man reagera? När jag var ute och gick imorse
med Wille i barnvagnen och han satt och pratade och sa "mamma, mamma,
titta, titta" och pekade på löven som föll. Fast jag vet väl att han
inte menar att "mamma titta löven faller" utan att det mer var
tillfällighet att orden hopade sig med pekandet, men det kändes ändå som
han kommunicerade med mig på en ny nivå. Då var tårarna inte långt
borta. Känner mig jättetöntig som inte kan hålla ihop känslorna, och jag
kan inte förstå varför detta är så känsligt för mig, men det hela har
känts så overkligt på något sätt.
Det har gått ett år och det hela känns fortfarande väldigt overkligt, som i en dröm, en underbar dröm. Allt är så fruktansvärt lätt! Just nu är precis allt lätt! Han sover, han äter, han leker, han är och har varit världens bästa och lättaste barn i flera månader nu. Det hela känns nästan för lätt. Min underbara bebis som inte längre är en bebis. Oj oj känslor hej och hå.
Hur som helst.
Dagen började med att min klocka ringde 8.30, Wille somnade 18.30 i går kväll. Han har sovit hela natten igenom ännu en gång (2 veckor nu) och jag hann gå upp och göra frukost till oss båda och göra mig i ordning innan han vaknade. Klockan 9.00 smög jag in på hans rum och sjöng "ja må han leva", han förstod direkt att det var en speciell dag. Det syntes. Han satte sig upp i sängen och applåderade mig när jag kom smygandes sakta med paket och glass i händerna. Glassen slurpade Wille i sig i min säng, där fick han äta själv och kladda hur mycket han ville. Inspiration från Sofie. I vanliga fall har jag väldigt problem med kladd, men nu är det ju faktiskt födelsedag :)
Paketet öppnades i ren eufori, papper flög överallt, och även fast pappret och snöret var roligare än själva innehållet så förstod han ändå att det var speciellt detta med paketen. Han öppnade sina böcker och tittade och pekade och myste. Och där var min lycka gjord. Willes första födelsedagsmorgon. Perfekt.
Det har gått ett år och det hela känns fortfarande väldigt overkligt, som i en dröm, en underbar dröm. Allt är så fruktansvärt lätt! Just nu är precis allt lätt! Han sover, han äter, han leker, han är och har varit världens bästa och lättaste barn i flera månader nu. Det hela känns nästan för lätt. Min underbara bebis som inte längre är en bebis. Oj oj känslor hej och hå.
Hur som helst.
Dagen började med att min klocka ringde 8.30, Wille somnade 18.30 i går kväll. Han har sovit hela natten igenom ännu en gång (2 veckor nu) och jag hann gå upp och göra frukost till oss båda och göra mig i ordning innan han vaknade. Klockan 9.00 smög jag in på hans rum och sjöng "ja må han leva", han förstod direkt att det var en speciell dag. Det syntes. Han satte sig upp i sängen och applåderade mig när jag kom smygandes sakta med paket och glass i händerna. Glassen slurpade Wille i sig i min säng, där fick han äta själv och kladda hur mycket han ville. Inspiration från Sofie. I vanliga fall har jag väldigt problem med kladd, men nu är det ju faktiskt födelsedag :)
Paketet öppnades i ren eufori, papper flög överallt, och även fast pappret och snöret var roligare än själva innehållet så förstod han ändå att det var speciellt detta med paketen. Han öppnade sina böcker och tittade och pekade och myste. Och där var min lycka gjord. Willes första födelsedagsmorgon. Perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
*Tack för att du kommenterar!
*Mejla mig - Erikawilhelmsson@hotmail.com
*Lägg till mig på Bloglovin så du inte missar något
*Glöm inte E-post om du deltar i en tävling!
*Har du en fråga? Ställ den i Bloggsvar