5 veckors perioden

Nu är lillemannen 5 veckor idag. Jag hade aldrig hört talas om 5 veckors perioden innan. Jag fick reda på det nu på föräldrafikat igår. Direkt när jag kom hem tog jag fram boken "Växa och upptäcka världen" som jag köpte när jag var gravid. Jag hann aldrig läsa den, och det har inte blivit av att jag gjort det nu heller. Men nu tänker jag bestämt börja.

"Vid omkring fem veckor, ibland redan vid fyra, börjar barnet att ta ett första språng framåt i utvecklingen. Nya upplevelser bombarderar honom och han blir för det mesta förvirrad av dem. Till en början är det mycket störande för honom att världen förändras så snabbt. Hans första reaktion är att han vill återvända till den trygga, varma och välkända värld som han så nyss lämnat, en värld med mamma i centrum"

Det är bara jag som duger nu. Magnus kan inte trösta honom just nu. Det fungerar inte. Det är min lukt. Det är mina rörelser. Min röst. Mitt allt. Detta känns både mysigt, men också påfrestande. Jag vill inte att Magnus ska behöva känna sig glömd, och utanför. Men detta är en period som papporna helt enkelt få förstå att många bebisar går igenom, och de får försöka att inte ta det personligt.

"Plötsligt kan det verka som om spädbarnet behöver mer kramar än innan. Det har kanske tidigare räckt med mat, sömn och fysisk omvårdnad men nu krävs det någonting mer från dig. Du kan märka att detta kanske är första gången som du tänker på honom som klängig eller krävande. Du måste förstå att även om allting känns likadant för dig, så är allt som han ser, känner, hör, luktar eller smakar på annorlunda för honom på något sätt. Han kan tjuta, gråta, skrika och vägra att somna tills han har lyckats driva hela familjen till vansinne. Om han har tur kanske hans föräldrar hör hans förtvivlan och kommer springande och tar upp honom, håller honom intill sig och låter honom kura ihop sig hos dom, och har han ännu större tur kanske hans mamma låter honom suga på bröstet en stund. Denna fysiska tröst kan vara det enda sättet för honom att skapa den trygga värld som han så desperat längtar efter i denna stund. "

Wille har varit klängig i tre dagar nu, främst på kvällarna. Han håller hårt om mitt hår, klämmer sig fast, greppar taget om kläderna och vägrar släppa. Så fort jag är mer än en meter från honom kommer surläppen fram, och sen börjas det "buhu, buhu, buhu". Så det enda jag gör just nu är egentligen att hålla honom. Sedan får man göra allt annat runt detta. Man får helt enkelt anpassa sig. Det bara är så. Jag tänker inte försöka streta emot, han får ligga i min famn hela dagen om han vill, han får snutta så länge han vill på tutten, och sova hos mig på natten. Hur "krävande" han än är, så tycker jag inte det är jobbigt, för på något sätt är man gjord för detta. Gallskriker han i 1 timme, så räcker det med ett litet leende, så har jag glömt allt och får sån sjuk energi! Men nu stannar nog jag och Wille hemma ett tag tills denna period är över! :)