Löprunda

Igår gjorde jag mig själv riktigt stolt. Det kanske låter konstigt men jag har inte sprungit så här långt sedan jag gick i högstadiet. 2.5 kilometer låter som ingenting för många. Men för mig har det varit helt ouppnåeligt. Min kropp brukar ge upp efter 1 kilometer och jag har alltid tänkt att jag helt enkelt inte kan springa. Min kropp gav upp efter 1 kilometer denna gången också. Men denna gång gav jag inte upp, som jag alltid gjort innan. Jag pressade mig förbi och kom in i den där underbara andra andningen som alla snackar om. Det har inte hänt mig på säkert 10 år. Jag flög fram. Efter 1.6 kilometer var jag hemma igen, men jag vände, och fortsatte. 2 kilometer är det längsta jag sprungit sedan jag slutat gymnasiet. Så jag bestämde mig för att slå det och det gjorde jag. Det gick sakta som fasen och en pensionär med rullator skulle kunnat rulla förbi mig, men det spelar ingen roll, jag stannade inte! När jag väl kom hem sen höll jag på att kräkas och svimma samtidigt men det var det värt! Tänk vilken dålig form jag varit i!

Nu längtar jag till och med tills nästa gång jag ska ut, tänk om detta händer igen! Det var så häftigt. Nu känner jag mig laddad som tusan inför Blogg-Ruset som är på Torsdag. Då är det 5 kilometer som gäller och jag kommer självklart inte kunna springa hela. Men jag kommer i alla fall kunna springa halva utan att stanna, och det gör mig superpeppad!