Det har flyttat in nytt folk i vårt trapphus, och inte vilket folk som helst, för detta är småbarnsföräldrar!! Vi är dom enda i huset med barn, annars är det bara festliga ungdomar eller gamla gubbar. Men nu är vi inte ensamma längre. Magnus tyckte sig se en barnvagn här om dagen, det kan ju bara varit någon besökande tänkte han. Men i förrgår såg han barnvagnen igen. Då började vi misstänka att de nya grannarna kanske hade barn. Igår kom Magnus in i hallen och berättade de fina nyheterna "Jag stötte på en tjej i tvättstugan och hon bar på en insats" för er som inte vet vad det är så är det en grej man sätter i vagnen som bebisarna ligger i, innan dom kan sitta. Så där fick vi det bekräftat. Vi har bebis-grannar!! Det låter ju helt desperat att man blir så glad över detta. Men det känns så skönt att man inte är ensam. Då är det inte bara håll i gång med fest och sing-star på Fredag/Lördag utan nu är det faktiskt andra i huset som vaggar och vyssar. Det känns tryggt, och skönt, och bra! Jag funderar på att gå dit och hälsa dom välkomna, men vad tusan säger man? 

Hej och välkomna till huset, har ni barn? Då känner jag mig ju som Gulletussan